Det här med rasism och invandring..

Eftersom det inte blir någon jädra förändring vad man än gör, så är väl omvänd psykologi det enda som jag kan tänka mig kanske skulle kunna funka.
Så då testar vi väl det då, och hoppas på det bästa.
 
KÄRA SVERIGEDEMOKRATER/INVANDRINGSMOTSTÅNDARE/RASISTER:
Era tankar/åsikter/fågelsång för våra öron, är så himla perfekta!
Ni har rätt, ut med allt som inte är svenskt!
Ut med allt som inte slutar på -sson, ut med allt som inte smakar surt avlopp (känn dig träffad du äckliga sill och strömming) ut med alla som inte svarar: "Mellan" på vartenda jävla café när de ska välja stor eller liten latte, ut med alla som inte firar midsommar, ut med alla som inte firar jul.
Ut med all musik som inte är klassisk svensk schlager (som innehåller x antal urkassa nödrim om kärlek vid första ögonkastet, bilar eller någon kärring/gubbe som bara existerar i sångaren/sångerskans drömvärld), ut med alla tv-program som inte heter något i stil med: "Hela Sjöbo lagar bilar", "Trädgårdsnytt med Kalle Moraeus" eller "Pank söker Bank" (dvs alla tv-program som inte är 110% svenska)
För VEM vill egentligen kunna lära sig ett nytt språk, eller lära sig att laga en ny maträtt, eller ta del av en ny tradition, av sin kompis?! VEM vill kunna prata en massa ascoola språk?!
VEM vill kunna svara ens föräldrar, när de frågar varför en inte städat rummet,: "Siz atdırmaq" (det betyder "Skit i det du" på azerbajdzjanska)?!
Usch och fy! Nej, fy satan!
VEM vill att våra ungdomar ska kunna få en bredare, språkligare och mer kulturellt varierad vardag (som dessutom kan ge de en mer övergripande bild på dagens samhälle, ge de andra perspektiv, andra tankesätt, nya värderingar osv)
 
Seriöst?
Om man googlar "sarkasm" så får man nog upp en länk till denna text jag precis skrev, som typ andra träff..
 
Det finns exakt 0 logik i rasisterna/invadringsmotståndarna/sverigedemokraternas sätt att resonera/tänka på..
För man kan faktiskt inte både äta kakan OCH ha den kvar.. Man kan inte resonera att:
"Nejmen det är helt okej att älska kebab eller tacos, men något annat folk än de som är 110% svenska vill vi inte ha i vårt land"
Var tusan ska ni då får er kebab, er tacos eller er Heineken-öl ifrån? För de härstammar ju också ifrån ett annat land. Bara för att du äter t ex tacos i Sverige så betyder inte det att det är svenskt?
Om inte tacosen har sökt, och fått, uppehållstillstånd och/eller svenskt medborgarskap. Då är den också en del av Sverige, precis som surströmmingen. Den har fortfarande mexikansk bakgrund, men den är ändå en del av Sveriges befolkning.
(Nu har jag ju aldrig hört talas om en taco som sökt uppehållstillstånd, men det var en liknelse)
Men det struntar ni i, för tacos är gott så det vill ni behålla. Men MÄNNISKORNA ifrån andra länder, de vill ni slänga ut? 
HALLÅ?! En taco görs väl inte av sig själv?!
 
Och även om man inte får uppehållstillstånd/svenskt medborgarskap, så är man ju fortfarande en människa och förtjänar att bli behandlad precis likadant som vilken annan människa som helst.
Och INGEN människa förtjänar att behöva ha en klump i magen bara man går ut på stan, för att kanske kommer någon med ett järnrör. INGEN människa förtjänar att bli behandlad så som vi svenskar faktiskt, alltför ofta, behandlar folk ifrån ett annat land/annan kultur.
 
TACK FÖR MIG!

Tydlighetens roll i vårt samhälle - Söndagskrönika

Denna söndagskrönika blev en aning sen, kan bero på att detta är min första och att jag även haft fullt upp..
 
Jag älskar att skriva och har gjort i flera, flera år. Jag har skrivit hur många olika berättelser som möjligt, men i februari iår, så gav jag ut min första bok! 
Jag har som sagt alltid älskat att skriva, både berättelser, dikter, låttexter - tja allt fritt skrivande i princip.
Men det svåraste, om vi tar berättelse-skrivande som exempel, är det här med att veta hur mycket som skall förklaras tydligt, och hur mycket som läsaren själv ska få lista ut eller bilda sig en uppfattning om. Det är så svårt att dra gränsen mellan vad som är för tydligt, och vad som är irriterande mystiskt. 
Många gånger så driver jag mig själv till vansinne genom att jag inte vet om det är "nog" tydligt, eller om det kanske är övertydligt och att det på så sätt kan uppfattas som om man idiotförklarar läsaren.
Detta faktum drar iväg mina tankar på samhället rent allmänt.
 
För visst är det så att tydlighet är ett underskattat verktyg för att lösa vissa problem? Men att det samtidigt uppfattas som om man idiotförklarar en person, om man förklarar för mycket?
Samtidigt är tydlighet en så pass individuellt baserad uppfattning att det faller sig ganska naturligt att det blir dubbla budskap och väcker helt olika reaktioner hos folk. Till exempel:
Om två personer frågar dig hur man tar sig till stationen och du till båda två beskriver, väldigt detaljerat, hur du tar dig dit, (vilken färg det är på husen som man ser på vägen osv), så är chansen mycket stor att den ena personen mest bara tackar för hjälpen, och sedan försvinner åt det håll du pekade mot, medan den andra personen också tackar, men samtidigt anser att du idiotförklarat hen (persone i fråga kanske inte säger det rakt ut, men chansen är väldigt stor att personen anser att du idiotförklarat hen)
Hade du däremot INTE beskrivit färgen på husen som man ser på vägen till stationen, så hade de kanske inte hittat, och du tyckt att du var för otydlig. 
Sannolikheten att du träffar de här två personerna igen är ju inte stor, men jag menar mer hur de uppfattar dig, inte vad de säger (för jag tror inte något hade sagt: "Du behöver inte idiotförklara mig" eller "Men vad otydlig du är" men ni förstår nog principen)
 
När blir folk egentligen nöjda?
Hur ska man bära sig åt för att göra "rätt"?
Och vad är egentligen "rätt"?
Vilket är bäst - riskera att bli uppfattad som en person som nedlåtande överförklarar allt, eller att riskera att bli uppfattad som en ohjälpsam och dryg person som bara förklarar till hälften?
Hur ska man som författare (och ja, jag kan väl i princip kalla mig författare) kunna veta hur man gör för att skriva en "perfekt" bok? Ska man skriva två olika versioner, en med förklaringar till allt och en med bara precis nödvändigaste information?
Då hade ena versionen blivit 600 sidor lång, medan den andra hade blivit kanske cirka 50 sidor.
Då måste man ju hitta ett mellanting, ett läge där alla blir nöjda.
Men dagens samhälle är ett allmänt svårflörtat samhälle, och det är väl på grund av det som många blir osäkra på hur de ska bete sig.
Men det är också tack vare det som alla vi analyserande grubblare (som för övrigt tänker aaalldeles för mycket) som till exempel jag, har något att skriva om och fundera över.
Tänk hur mycket jobb och hur mycket intressen som skulle försvinna om samhället blev, i princip, helt perfekt?
Men tänk också på hur många fler som kanske hade haft ett mycket bättre och mycket socialare liv, om samhället var, i princip, helt perfekt?
Allting handlar om balans, och allting bör vara lagom.
Det ironiska är dock att ordet lagom endast finns i det svenska språket, medan Sverige och svenskarna nog är de som lever allra minst efter just det ordet - lagom.

Om

Min profilbild

Emelie Mary

Jag är en tjej på 19 år som ska bli journalist. Jag har även ett brinnande skönhetsintresse, som denna bloggen handlar mycket om. Namnet på bloggen valde jag endast utefter mitt skönhetsintresse, där "Fairy" är efter min favorit duschkräm, och "gloss" är efter "lipgloss". Välkommen hit, in i mitt galna skönhetsintresse!




RSS 2.0